Hej hej!
Nu sitter jag i bilen påväg mot stallet! Det blev ändrade planer om dagen, istället för att hoppa ska mamma fota mig och Tjejan i snön, Mysigt ;) Min nya kamera är så underbar och jag är 100% nöjd med den!

Tjejan igår:

Hej hej! 

Inlägget om mitt liv med ridningen blev lite för långt... och jag skulle nu vilja skriva med mindre ord om vad jag tycker om mig själv i ridningen.. jag kommer inte skriva långt..

Jag ser mig inte som en proffs ryttare, jag har ingen höjdarsits i hoppningen, men den kommer. Dressyren tappar jag mitt tålamod i och det är så dumt av mig! Jag blir arg på Tjejan fastän det inte är hennes fel. Jag har aldrig kunnit vara nöjd över mig själv. Så självförtroendet på mig är lågt vilket leder till att jag inte alltid kan vara nöjd över en toppenlektion.. jag hittar felen och hackar upp mig där och det är så fel! Jag vill inte vara sån tråkmåns som aldrig blir nöjd.. men jag försöker jobba på det. Det som jag med stressar upp mig på är att många i min ålder tävlar och vinner och tävlar och blir placerade och det är inte bara i min ålder utan yngre som äldre. Jag är tävlar men får oturen på mig ibland.. Jag har inte varit på tävlingbanan länge... och min tid kommer men jag vill att jag ska vara stolt och höra mitt och Tjejans namn i högtalarna och att vi ligger placerad, vinna beöver jag inte, inte än men bli placerad, känna mig som en av dem ryttarna i Rappestad ridklubb som kan sin grej. Jag och Tjejan är inte dem smidigaste. Tjejan vill inget fe,l hon kan bara inte...och jag ska vara den som ska lära henne, men jag kan inte allt heller. Jag sa den att när jag köper häst vill inte jag ha en som kan allt och man bara styr och inget mer jag vill jobba för att vinna. Det gör jag och Tjejan varje dag! Jag har lärt mig att ta hand om en stressig situation när Tjejan stegrar eller inte vill, jag har jobbat med att kunna vinna över henne.. Jag rider inte bara Tjejan utan jag har lite hästar i stallet jag hjälper till med som ger mig lärdom som jag sedan vill dela med Tjejan. Jag ser ryttare som hoppar och jag blir så dum nog och jämför mig med dem.. och då hittar jag felen där.. varför gör inte jag som hon, varför kan inte jag det, och jag försämrar då min själv. Jag är med mer eller mindre ord feg! Jag vågar inte stå upp för den jag är! I stallet är jag denhär galna tjejan som älskar alla och allt. Jag är glad och uppmuntar alla varför kan inte jag ta med den härliga tjejen till mina hopplektioner på tisdagar eller på torsdagarna... jag ska inte jämföra mig med andra... för deras hästar är då inte lik Tjejan på något sätt. Jag har inte en häst som kan allt.. och man lär sig av, utan jag får lära mig tillsammans med Tjejan.. 

Jag är jag inte den personen därborta! 

Har ni något tips på hur jag får bort mitt tråkiga jag?

Kommentera eller mejla era frågor 

Lisette-97@hotmail.com

 Men vi åkte och kollade på den, Vi kom dit och hämtade in en gul fjordingskrsning ifrån hagen ett sto vid namn Tjejan. Hon var stollig i gången så att dem hämtade in en till häst som sällskap, Tjejan sparkade mot Mazta hette hon. Vi blev förvånade över hur hon betedde sig men hon var så vacker! Jag hoppade upp och skulle rida ner till ridhuset, Tjejan små stegrade hela vägen ner. Väl inne i ridhuset så försökte hon stegra hon gick inte på tygeln hon bockade i galoppen. Hon kunde inte fatta galopp utan rusade in i den, vi hoppade ett sockerbits hinder och hon bockade efteråt. Mazta fick följa med oss till ridhuset för Tjejan ville inte vara själv. Men vi trodde allt var för att det blåste och hon var vacker att titta på. Vi tog beslutet att vi skulle ta hem henne och Jonthe lämnades tillbaka för att bli skogsmulle. Den 5 Januari 2012 hämtade Tjejan och lämnade Jonthe. Vi fick inte tag på Tjejan i hagen son sprang i från oss hela tiden sen skulle vi lasta och det gick inte... hon kastade sig stegrade och var farlig! Vi fick tvinga in henne på ett hemskt sätt, hur skriver jag inte... Men hemskt.. väl inne så åkte vi och hon sparkade hela tiden så vid Ulrika ungefär stannade vi och öppnade luckan på transporten och då blev hon helt still resten av vägen hem... 

Väl hemma var hon farlig.. jag grät över att jag inte vågade leda henne.. hon bestämde över mig... Jag kunde inte hoppa upp på stallplanen för Tjejan stegrade hela tiden. Hon kastade sig och var farlig! Jag grät så himla mycket över att jag inte kunde rida henne.. vi tänkte lämna tillbaka henne. Folket i stallet tyckte vi var galna som tog hem Tjejan... 

Men jag fortsatte ändå rida Tjejan... Vi jobbade oss framåt! Det gick framåt och jag kämpade som en idiot.. jag transporttränade henne massor och tränade i ridningen som en galning... Hon fortsatte stegra och massor... Sen fick jag lite lite lite bättre kontroll över henne. Sen fick jag kontakt med Sandra. Hon red in Tjejan jag fick då reda på hennes bakrund och hur Tjejan hade haft det och jag blev så upprörd hur Tjejan kunnat haft ett sånt hemskt förflutna.. Det gav mig en ny uppfattning över hur jag ska göra och jag började om från 0 och började jobba på ett annat sätt och det gav resultat.. jag fick en snäll ponny. 9 April köpte vi loss Tjejan för min skull! All aldrig behöva lämna henne! För det jobb jag lagt ner!!

 Vi var med i div III i hoppning och dressyr. jag började tävla! Min dröm! Våran fösta tävling var i hoppning i Östra tollstad vi gick felfritt på clearronden och i laget kom vi på delad 4:e plats! Jag var så glad.. hon var fortförande bråkig men jag klarade av det.. vi åkte på mera tävlingar och mera framsteg kom.. hon började lyssna och lära sig saker.. Transportträningarna blev enklare då hon började gå in.. Och nu.... jag har Tjejan löst.. Hon lastas på bara några sekunder... inget bråk hon stegrar nästan aldrig.. jag kan rida ut själv och hon äger på allt vi tävlar.. har gått upp en klass vi tar inte allt placeringar men våran tid kommer!!! Jag vet det.. Tjejan är som en prinsessa nu.. Hon är så jävla underbar och att ingen kan förstå att jag har lagt ner mitt liv på tjejan.... Alla i stallet säger nu till mig att jag har varit så duktig med Tjejan och ingen trodde detta var möjligt med Tjejan! Det är så obeskrivligt så ni förstår inte! Mitt liv utan häst hade varit ett liv utan mening......

Under all denna tid har min mamma alltid funnits där för mig! från att varit så rädd för dem står hon i dag och brötar Tjejan när hon är lös hämtar in alla hästar ifrån hagen hon gör framsteg varje dag! Jag är så stolt över dig Mamma! Du är bäst! Älskar dig!! 

Detta är bara början på mitt häst liv! Tjejan kommer alltid stanna hos mig!

Bilder på alla ponnyer jag haft kommer... jag har inte nämnt Entré här han kommer jag skriva om sen! 

Jag åkte på borrelia med hösten 2008 och kunde inte gå eller liknande så att åka till stallet och rida fanns inte på min lista men när jag började bli lite bättre började jag om igen och började med att åka och borsta Dolly sen kunde jag äntligen rida igen! Sen när jag och dolly hoppade blev vi säkra på 40cm sen 50cm och sen 60cm men 70cm klarade vi inte för att det var jag för rädd för och Dolly bara stannade med mig då. Men stallet hade en ny C-ponny Kulla Gulla. Min gamla klasskompis var fodervärd på henne och när hon blev ledig tillslut tog jag över henne för att Kulla älskade att hoppa istället och med Kulla blev jag säkrare i hoppningen och vi hoppade banor på 70cm och 80cm jag var med på hoppträningar för Josefine Esping då hoppade jag 80cm för första gången. Vi var med på clearronder vi med. Men sen efter ett år så tröttnade jag lite på att jag inte kunde rida mera och att jag inte kunnde rida ut för att jag var inte gamal nog, mina föräldrar ville inte följa med ut varje dag och det försår jag. 

Min kompis Hannah Dahl stod  i granstallet Stall Assedun hon och jag fick en bra kontakt med varandra så vi hade ridit ut med varandra några gånger och så en dag frågade hon mig om jag ville följa med henne till Assedun och rida på en islänning vid namn Börkur och det ville jag! Första dagen red vi i ridhuset och jag kände min så dålig för jag viste inte hur man red honom och han var seg, och ville inte galoppera eller trava. Han gick in i grispass och kom in i otakt hela tiden men dem sa att han är bättre när man rider ut och det gjorde vi dagen därpå och jag blev förälskad i honom. Börkur var glad och söt han var som en teddybjörn. När den dagen var över så kollade Hanna med Anette som äger Börkur om hon skulle vilja ha en medryttare och då sa hon att hon skulle vilja träffa mig och kolla hur jag red. Så 9 januari 2011 red jag upp för Anette och jag blev medryttare på Börkur! Jag och Börkur var så söta tillsammans vi hoppade och vi hade kul! Jag lärde mig att rida mer och mer jag njöt av tiden. I början tyckte jag det var tråkigt då han inte ville galoppera med mig men jag älskade honom ändå. 1 April var vi med på en clearrond  i Östra tollstad och vi hoppade 40cm och var felfria! Vi ägde!!! Tiden med honom vill jag aldrig glömma!! 

Jag åkte på ridläger på sommaren 2011 till Öknehult i en vecka jag fick först en ponny som hette Simra men jag och hon passade inte med varandra så jag fick byta till en C-ponny Theo! Jag var förälskad! Han var pigg och han stegrade han var tvär och när han inte ville då ville han inte... Men jag älskade honom. Jag ville ta hem honom men jag viste att jag skulle växa ur honom. Men jag fick inte min vilja igenom. Men tiden gick jag hade fortförande Börkur älskade honom vi lärde oss mera galopp och vi hoppade mera.. Tillsammans hoppade vi en bana på 90cm. Ni får tro vad ni vill men det gjorde vi! Tiden gick och mamma och pappa berättade för mig att vi skulle åka till Ökne för att provrida några hästar.. Jag var jätteglad! Theo var dock uthyrd då men jag skulle få rida på Jonathan och några till. Men jag fick bara rida Jonthe. Han var en fux valack som var så söt eller charmig var han och när jag red ville han inte gå på tygeln och var lite stel men jag tänkte att jag var en ny ryttare som inte kunde hans knappar och att han var stel trodde jag. Men på hemresan så pratade vi om vad detta innebar om vi skulle hyra honom. Jag blev då fundersam vad jag skulle göra med Börkur! Jag kunde inte säga till Anette att jag inte ville vara medryttare mera, jag älskade Börkur. Jag grät massor över att jag inte ville  såra Anette eller Börkur men jag ville ha hem Jonthe. Jag skulle få börja tävla och massor nya saker! Men jag var så rädd för att säga det till Anette men mamma ringde och berättade allt och Anette blev ju inte arg eller ledsen utan mera glad för min skull. Jonthe skulle ju ändå stå i Assedun så att jag skulle fortförande träffa honom varje dag! Så då var det bestämt! Jonthe skulle bli min! 4 september rullade transporten in på stallplanen med min häst i! Den som jag skulle börja tävla! 

Han var så fin! Älskade honom! Tiden gick och vi hoppade och vi försökte jobba med dressyren men han ville inte gå på tygeln men när vi använde en gummisnodd så blev han jättefin, den behövde inte var spänd utan bara hänga det gav effekt. Vi var med på clearronder och kom felfritt. Tillsammans hoppade vi 1,15m! Den C-ponnyn på 136cm var där för mig jämt! Han ställde upp på allt! Han hade lastnings problem så att det jobbade vi massor med så att han gick in som en prins tillslut med mig! Älskade honom även att han när han ville helt plötsligt bara gick iväg med mig han bara drog och jag följde med som en vante efter. Men den ponnyn.....

tiden flög iväg och jag började tycka att hans bakben inte följde med... jag sa det oftare och oftare men fick alltid svaret att dem går jättefin men jag viste att nått var fel... Vi tog ut en ekiterapeft att kolla på honom och hon sa åt oss att åka till veterinären och vi gjorde det.. Där fick vi svaret av att han hade en gammal spricka i högra frambenet som läkt ihop av sig själv och att han hade massor med pålagringar i knät. Som skavde på honom varje gång han böjde benet och detta sa veterinären att denna kom inte under tiden jag hade honom och det gjorde så ont i mig att jag fick en dålig ponny som hade ont och att jag hade ridit på honom, han hade aldrig varit dum utan alltid ställt upp för mig! Jag grät och grät och grät...!! Jag fick ha kvar honom över julen så att jag fick en bra jul. Julen var mysig alla i stallet stöttade mig och sa massa snälla saker och att ha allas stöd var tacksamt. Jag ville lägga ner min ridning pga. detta jag ville aldrig att detta skulle hända igen. Men vi pratade med Ökne om allt som hänt och då sa dem att dem skulle få tillbaka en D-ponny för att dem dåvarande inte kunde ha kvar henne... Vi tänkte att det är säkert fel på den med.

fortsättning...

På den tid som jag faktiskt har hållit på med hästar är en del av mig ingen kommer ta i från mig!

Det finns ingen som kan förstå hur mycket jag älskar det jag gör eller förstå allt jag gått igenom. Jag har ridit nu i 9år och jag känner massor med personer i min ålder som ridit längre än mig eller ridit mindre men ligger på höga nivåer i ridningen, det kan jag ibland känna mig att jag är sämre än alla andra men jag vet också att jag har inte det dem har på mer eller mindre sätt. Jag skulle med vilja vara den person som tävlar varje helg och kommer hem med vinster och placeringar varje gång och vist det får mig att känna som att jag är sämre bara för att jag inte gör det. Men när jag faktiskt började rida var jag ensam, ingen i min familj var hästintresserande dem "skrattade" år min när jag kom och sa att jag ville börja rida. Min mamma var jätteduktig som ändå följde med mig till ridskolan men hon stog i mitten av gången och var livrädd. Om en häst frustade flög hon i taket och jag som var liten kort och kunde inte mycket ville så gärna rida och bli duktig. Min första häst jag red på Rappestad ridskola var Dolly, en D-ponny som lunkade på i sin egna takt, hon var "seg" för alla små nådde inte ner med benen på henne utan man skänklade istället på sadeln. Jag red och red jag blev skötare på olika hästar, då fick man borsta dem när man ville och man hade förtur på dem när det var rykt-tävlingar osv. Jag tror att hade Dolly som min första sköttarhäst, jag nådde knappt upp till ryggen på henne men jag bytte sedan till en häst som hette Pampas, han var elak och bet folk och även sparkade , men jag såg nått i honom att under alla bråkigheter fanns en jättesnäll häst. Pampas var så fin, svart och hade en vit stjärna och vita strumpor som Black beauty. 

Sen blev äntligen min fina svarta ponny Putte ledig och jag blev skötare på honom. En svart/grå/vit shetlandponny som var rädd för massor och jag vet inte hur många gånger jag ramlade av honom för att han var rädd för ställen i ridhuset eller sin egna skugga mm. Men jag gav inte upp, jag var med på massor clearronder på honom jag hoppade 30cm och jag var helt tårögd för att han inte hade stannat och när jag gick upp ch började hoppa 40cm var stort, men 50cm hoppade vi nån enstaka gång för då började han stanna och jag hade ramlat av massor gånger så jag var ganska hopprädd och det har jag alltid varit. Sen tjatade jag massor hemma att jag ville bli fdervärd på Putte, och att vara fodervärd är att man får vara i stallet ca 4dagar i veckan och rida om ponnyn inte gått mer än 3 lektioner, gick den 2 fick man bara skritta och gick den 1 fick man rida lite mera. Men inte utan tillsyn av förälder eller vuxen, man hade även en box man mockade i 4g i veckan. Jag tjatade massor men fick svaret av att det var dyrt och att vi har inte tid till det och att mina föräldrar inte ville vara så mycket i stallet då det var mitt intresse inte deras. 

Julen 2007 fick jag en lapp i julklapp och på den stog det nått liknande detta. Nu är jag bara din och du är fodervärd på mig. Kankse inte så men nått liknande. Men poängen var att jag fick Putte i julklapp! Jag fick äntligen en foderhäst! Den julen red jag och jag var så lycklig jag trodde inte det var sant att jag hade honom, även att det inte var någon skillnad från förut jag gick på ridskola och putte var ju fortförade med på andra lektioner men att veta att han är "min" foderponny. Jag red på honom på lektionerna och hade honom på clearronder mm. När jag red ut på honom fick Pappa eller mamma lada honom i ett grimskaft för att han var så rädd och jag ramlade av när han vände håll eller han hoppade till av att han var rädd, men jag var så lyklig. Men sen så blev jag lite större och växte ur honom och han fick bli skogsmulle istället, jag hade inte honom så länge men jag hade ridit honom mycket myket innan jag blev fodervärd. Men jag fick en ny foder häst då och det var såklart Dolly! Jag har alltid älskat henne, jag blev inte ledsen när jag fick henne på lektionerna jag brydde mig inte om att hon kunde vara seg. Men henne hade jag i ca 2 år. Vi utvecklades massor tillsammans! Jag lärde mig att rida och att börja jobba dem i form osv. Jag hoppade clearronder på henne med, men Dolly var hopptädd och stannade massor och även henne ramlade jag av en del. Det var då min hopprädlsa började ta i lite mer. jag sträckte benet en gång och jag fick svårt att gå på ett tag, men jag hoppade upp igen på Dolly började med att kunna skritta för det var bara det jag kunde annars gjorde det ont. 

fortsättning! 

Haloj!

Så tänkte att jag kunde på ett kortfattat sätt skriva hur det varit nu under veckan som gått.

Jo Tjejan har varit i topp! Hon är hur fin som hällst nu och längtar nu till alla tävlingar drar igång, men hon har även bråkat med mig för hon har varit knäpp i galoppen. Nej inte i galoppen utan i galoppfattningen hn typ hoppar upp som om en kick eller så kör hon upp huvudet. Men hon är ett sto...

Men hon var super i Torsdags på dressyrektionen Tjejan gick som en pärla men hon stretade i galoppen( galoppfattningarna). Jag SKA lära mig att inte se allt dåligt utan det som gick bra. Men i går när jag red på henne var hon helt fantasktisk!!! Hon var mjuk och hon var i toppenform och hade den perfekta  traven och allt! Super med STORA BOKSTÄVER! 

Idag så red jag och Tjejan ut en sväng till åkern och red där i 30min, vi var så fina i röda schabraket och mina röda ridbyxor, hahah vi är inte osynliga precis men jag gillar det vi är unika! 

Tjejan var helt underbar i gången och allt jag ser framsteg varje gång jag har henne och ni försår inte alls nu vad jag menar när jag säger att hon gör framsteg, jag har Tjejan lös i gången när jag plockar med henne, åtminståne nästan varje gång iallafall. Men Tjejan vill ibland smita in i sin box eftersom att den ligger precis brevid. Men nu vet hon mer och mer att hon får inte gå in dit om inte jag säger det. Idag gick jag iväg till mitt skåp i sadelkammaren och då stannade hon så still och väntade på mig :) I morgon ska jag och Tjejan hoppa, eller det vill jag göra får se hur mycket folk det är i stallet när jag kommer. :) 

Hej hej!

Nu ska jag försöka komma tillbaka igen och hålla mig kvar. 

Jag har inte tid till att skriva nått roligt just nu för ska fira Mamma nu så duschen ropar nu på mig! 

Jag och Tjejan red ut mer om det skriver jag om en stund!